Tack för välkomnandet – väldigt roligt att få vara här i Göteborg och tala om Mellanöstern med fokus på Israel.

Många av oss har säkert i olika sammanhang haft anledning att reflektera kring bilden av Israel – i Sverige. En bild som till stor del formas av medierna. Medierna är viktiga, ämnet är allvarligt – men ibland blir ensidigheten nästan komisk. Eller vad säger ni om nyhetssändningen i Sveriges Radio där det förra året rapporterades så här: ”Israel bröt idag vapenvilan i Gaza – efter att Hamas på nytt skjutit raketer mot Israel”. Ska man skratta eller gråta?

Jag har själv en bakgrund i medierna – och jag har med andra ord sett den ensidiga medierapporteringen – även från insidan. Exemplen är många – ett av de tydligaste var jag själv med om i samband med kriget mellan Israel och Hizbollah 2006. På plats i Beirut blev jag uppringd av min hemmaredaktion som förklarade att jag måste sluta rapportera att det var Hizbollah som hade startat kriget. Detta trots att striderna de facto inleddes efter att Hizbollah beskjutit norra Israel. Och i samband med det; dödade tre israeliska soldater.

När jag påpekade detta fick jag till svar att den israeliska vedergällningen mot södra Libanon aldrig hade varit så omfattande som den var – om inte Israel hade planerat för ett krig. Så resonerades det på SVTs opartiska nyhetsredaktioner. Den här ensidiga medierapporteringen blir tydlig varje gång Mellanöstern får förnyad aktualitet. Senast förra sommaren under Israels försök att sätta stopp för de tilltagande raketbeskjutningarna från Hamas:

”Israel bröt idag vapenvilan i Gaza – efter att Hamas på nytt skjutit raketer mot Israel”.

Organisationen Ship to Gaza och rapporteringen kring den, är i det här sammanhanget en återkommande hållpunkt. Otaliga mediepåhejade båtar har seglat över Medelhavet – och nu är det dags igen. I maj avseglade den skandinaviska trålaren Marianne – härifrån Göteborg – och satte kurs mot Gaza. Syftet med seglatserna är enligt arrangörerna att bryta blockaden ”en gång för alla” och ge Gazaborna tillbaka sina mänskliga rättigheter. Men att Gazabornas situation i grunden är en direkt följd av terrorgruppen Hamas agerande, talas det tyst om.

Udden riktas ensidigt mot Israel.

Efter den katastrofala Ship to Gaza-aktionen 2010, som slutade med nio dödsoffer, utvärderades det tragiska som skett av en oberoende FN-utredning. Slutsatsen i den så kallade Palmer-rapporten blev att Israels sjöblockad av Gaza har folkrättsligt stöd, att den inte kan ses som kollektiv bestraffning samt att Israel har rätt att agera på internationellt vatten för att upprätthålla blockaden. I rapporten, som beställdes direkt av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, heter det: ”Israel står inför ett verkligt hot mot sin säkerhet från militanta grupper i Gaza. Blockaden är därför en legitim säkerhetshandling för att förhindra att vapen förs in i Gaza sjövägen och dess upprätthållande är i enlighet med folkrättens krav.”

Palmer-rapporten är tydlig även på en annan punkt; aktivisterna i Ship to Gaza agerar provocerande och de påstådda humanitära avsikterna finns det skäl att ifrågasätta. Hade arrangörerna av Ship to Gaza varit ute för att förbättra de humaniära förhållandena har möjligheten hela tiden stått öppen att lossa förnödenheterna i Ashdod för vidare transport till Gaza. Men detta har konsekvent avvisats av aktivisterna – till förmån för mediala upptåg och utfall mot Israel.

Än värre är att provokationer som det här handlar om riskerar att fördjupa redan existerande motsättningar och förminska de egentliga problemen. För den som verkligen bryr sig om befolkningens situation är det oundvikligt att inte rikta fokus mot den regim som är ansvarig för det politiska och säkerhetsmässiga kaos som råder i Gaza. Faktum är att Hamas kan klassas som en av de mest brutala terrorgrupper som världen hittills skådat. Bara för någon vecka sedan larmade Amnesty om att Hamas-företrädare fortlöpande gör sig skyldiga till krigsbrott genom att avrätta misstänkta kollaboratörer på öppen gata. I ett Sveriges Radio-reportage från Gaza i söndags framhöll Akram Atallah, som är respekterad kommentator i flera arabiska medier, att Hamas står för samma synsätt som Islamiska Staten: ”IS och Hamas har inte några stora ideologiska motsättningar. Det handlar mer om skillnader i militärstrategi”.

Att aktivisterna bakom Ship to Gaza bortser från Hamas förföljelse av den egna befolkningen är upprörande. Men det är också ett svek mot de människor om vilka man säger sig måna. Istället för att kritisera diktaturen väljer Ship to Gaza att angripa regionens enda demokrati. Och låt oss vara tydliga:
Vid sidan av mer eller mindre extrema vänsteråsikter är det den djupa avskyn mot Israel som förenar och driver upphovsmännen bakom Ship to Gaza. Det är inte svårt att instämma i kravet på mänskliga rättigheter och bättre livsvillkor för invånarna i Gaza. Men så länge aktivisterna ombord på Marianne av Göteborg inte kan skilja mellan demokrati och diktatur förblir Ship to Gaza ett omdömeslöst spektakel och en provokation.

Dessvärre med benäget stöd från en del svenska medier.

Vänner,
Det är trist att behöva konstatera att Sverige idag förmodligen är det land i EU som har sämst relationer till Israel. För detta vilar ansvaret tungt på regeringen och dess partier: Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Den före detta partiledaren Göran Persson beskrev nyligen sitt partis förhållningssätt gentemot Israel på ett träffande sätt: ”Vi har haft ett propagandistiskt inslag i det här som inte så sällan har varit för inrikes bruk”.

I den nuvarande regeringen finns ingen Göran Persson som kan hålla ordning på aktivisterna i partivänstern. I regeringen finns nu Mehmet Kaplan, som seglat med Ship to Gaza. Där finns hans partiledare Gustav Fridolin, som själv har blivit utvisad från Israel på grund av olaglig aktivism. Och utrikespolitiken hanteras av en utrikesminister vars signum inte visat sig vara – diplomatisk fingertoppskänsla.

Vänsterregeringens beslut att erkänna Palestina placerade konflikten mellan israeler och palestinier i den svenska debattens centrum. Men inte bara det. Regeringens beslut signalerade att resultat kan åstadkommas utan direkta samtal mellan parterna. Tillsammans med USA och stora delar av Europa har den israeliska positionen under lång tid varit att bilaterala förhandlingar är enda vägen till varaktig fred och en självständig palestinsk statsbildning. För att nå dit krävs förtroendefulla relationer och uppriktig förståelse. Även när det gäller Israels legitima rätt till stabilitet och säkerhet.

Egentligen är det inte särskilt märkligt att Sverige, av regeringen i Jerusalem, uppfattas ha dubbla måttstockar. En för israelerna – och en för palestinierna. Miljöpartiets försvarspolitiske talesman beskrev under sin tid som ledare för de grönas ungdomsförbund Israel som: ”En värre apartheidstat än Sydafrika”. I en debatt som Mona Sahlin och jag själv hade för en tid sedan, talade hon om att: ”Demokratiska krafter på den palestinska sidan måste stödjas”.
Problemet är att hon exemplifierade med den sittande presidenten Mahmoud Abbas. Samme Abbas som under lång tid vägrat genomföra redan beslutade val – som varit oförmögen att ta itu med en gigantisk korruption – och som ständigt begränsar press- och yttrandefrihet. Abbas är dessutom ansvarig för en regeringsbildning som inbegriper ledande företrädare för Hamas.

Det av världssamfundet terrorstämplade Hamas. Som konsekvent vägrar att ta avstånd från terror, som vägrar respektera ingångna avtal och som vägrar erkänna Israels rätt att existera. Trots detta har den svenska regeringen bjudit på ett i praktiken villkorslöst erkännande. Motkrav vad gäller demokratiska reformer och respekt för mänskliga rättigheter lyser med sin frånvaro. Det är ingen tvekan om att Sveriges regering på det här sättet har försvårat möjligheterna att bidra till konstruktiv dialog och förhandlingar. Och det är svårt att se hur Sverige ska kunna spela någon som helst roll i en eventuell israelisk- palestinsk fredsprocess.

Dessvärre.

En del vänsterpartier runtom i Europa har försökt haka på det svenska erkännandet, i Spanien och Storbritannien bland annat, men också i Europaparlamentet. I december tillhörde jag en minoritet som röstade emot en resolution ”om erkännande av Palestina som stat”. Europaparlamentets beslut saknar legal betydelse, erkännanden av andra stater beslutas av EU:s medlemsländer. Men likafullt är det beklagligt att så många av mina kolleger väljer att bortse från det faktum att de folkrättsliga principerna för att erkänna en stat inte är uppfyllda. Samtidigt konstaterar jag att Europaparlamentets resolution är långt mer genomtänkt än den svenska regeringens beslut. I en av nyckelmeningarna kopplas ett erkännande till direkta förhandlingar mellan parterna. Och ingenstans i resolutionstexten uppmanas medlemsländernas regeringar att följa det svenska exemplet, Så har heller inte skett.

Glädjande nog.

När USAs president skulle kommentera ett länge omdiskuterat atomkraftsavtal gjorde han följande beskrivning: ”Detta avtal är bra för USA, för våra allierade, och bra för hela världens säkerhet”. Han försäkrade att avtalet kräver att motparten ”fryser sina existerande nukleära program och accepterar internationella inspektioner av samtliga anläggningar”. Och han betonade att avtalet citat; ”inte vilar på grundläggande förtroende, uppfyllelsen av avtalet kommer att granskas av den Internationella Atomenergimyndigheten IAEA”. Orden är president Bill Clintons – och uttalades 1994. USA hade nått en överenskommelse om kärnenergi – med Nordkorea.

Tolv år senare provsprängde Nordkorea sin första atombomb och världens mest slutna diktatur bedöms nu inom kort förfoga över mer än 100 kärnvapensstridsspetsar. Det här är värt att hålla i åtanke när förhandlingarna med Iran nu ska bedömas. De flesta krav som ställs på Iran har en tidsgräns – när tidsgränserna löper ut kommer regimen i Teheran, utan att bryta mot internationell lag, att kunna installera ett obegränsat antal centrifuger – och producera plutonium. Premiärminister Netanyahus kommentar om att ”avtalet kan komma att bli ett existentiellt hot mot Israel” är tänkvärd – inte minst mot bakgrund av exemplet Nordkorea.

Vad vi har att göra med när det gäller Iran är en islamistisk diktatur som anser sig ha ett gudomligt uppdrag att bli en regional stormakt. Och utplåna Israel. Denna diktatur har nu att bida sin tid fram tills dess att dess ambitioner om att utveckla kärnvapen kan förverkligas, utan höga kostnader i form av internationella sanktioner. Iran intygar att kärnenergiprogrammet har fredliga syften. Samtidigt har regimen en historia som präglas av lögn och politiska påhitt.

I årtionden har de styrande ayatollorna fört omvärlden och IAEA bakom ljuset. Till detta kommer att det heller inte skett några framsteg när det gäller mänskliga rättigheter eller i politiken gentemot Israel. Vid besök i Iran har jag själv sett hur öppet antisemitiska föreställningar är en del av samhällslivet. I TV sänds barnprogram där judar utmålas som roten till allt ont. Mitt i centrala Teheran förkunnar regimens gigantiska väggmålningar att Israel måste försvinna från jordens yta.

”Antisemitismen är islamismens DNA”.

De orden kommer från Haras Rafiq. Rafiq är före detta jihadist men är nu VD på en av världens ledande tankesmedjor mot islamistisk extremism, Quilliam Foundation i London. Och han har naturligtvis helt rätt. Situationen i Malmö och terrordåden i Paris och Köpenhamn är delar av samma antisemitiska helhet. På uppdrag av min partigrupp i Europaparlamentet arbetar jag just nu med frågan om radikalisering och jihadism. Jag kan konstatera att utanför Sveriges gränser finns en helt annan insikt än här hemma vad gäller hotet från islamistisk extremism. Det är ingen tillfällighet att det är just en svensk kommun, i detta fall Stockholm, som arbetat fram en policy mot våldsbejakande extremism som skulle gett förtur i bostadskön och i sociala trygghetssystem åt återvändande jihadister.

Detta är en del av ett mönster där islamisk extremism relativiseras och där terroroffrens perspektiv lyser med sin frånvaro.

Terrorgrupperna som i dessa dagar plågar Mellanöstern och delar av Afrika, har fått en hel värld att se ondskan rakt i ögonen. I Syrien och norra Irak har Islamiska staten utfört etnisk resning av hela regioner. Hur många som har mördats finns motstridiga uppgifter om. Men återkommande nås vi av rapporter om systematiska halshuggningar och massavrättningar.

I en nyligen släppt rapport från FN:s barnrättskommitté slås det fast att små barn utsätts för tortyr, våldtäkter och korsfästningar – i vissa fall har barn begravts levande. Det som nu sker är obegripligt och fasansfullt.

Att Sverige nu beslutat delta i den internationella koalitionen mot IS är viktigt – även om vi är många som hade hoppats på ett långt tidigare och mer långtgående engagemang från svensk sida. Men en minst lika viktig del i detta är att stoppa den export av terrorister och som pågår i Sverige. Få säkra siffror finns, men runt 300 personer uppskattas ha rest från Sverige till Mellanöstern på jihadistuppdrag. Var och en av dessa personer utgör ett säkerhetshot, inte minst mot svenska judar. Detta är en skam för vårt land – vi har idag ett moraliskt ansvar att göra vad som står i vår makt för att hindra radikalisering och extremism.

Ändå präglas väldigt mycket av diskussionen kring jihadist-resenärerna av överslätande attityder. Därför krävs det nu ett fokusskifte. Extremismen i förorterna och den svenska terrorexporten kan inte mötas med aningslöshet. I grund och botten handlar det om att stå upp för grundläggande värderingar om demokrati och frihet, men ocks^för offrens rätt till upprättelse. Och det säger sig själv: detta är omöjligt att kombinera med ett synsätt där extemister blir offer som ska omhändertas av ett svenskt välfärdssystem.

Det är ingen tvekan om att förebyggande arbete och samverkan med civilsamhället för att motverka extremism och upptäcka ungdomar på glid, är viktigt. Men alla människor har ett eget ansvar. Och terrorister ska bemötas som just terrorister. Därför krävs det många olika åtgärder. Det kan handla om att se över möjligheterna att dra in pass och medborgarskap. Detta är möjligheter man tagit fasta på i andra länder. I Frankrike ogiltigförklaras resehandlingar till den som misstänkts kunna utföra terrordåd. I Storbritannien dras jihadist-resenärernas medborgarskap in. Så när den svenska regeringens utredare inom några veckor presenterar sitt förslag för att motverka jihadresor är vi många som hoppas på bestämda och konkreta åtgärder. Jag tillhör dem som hoppas att utredaren tar intryck av övriga Europa. Så att vi en gång för alla gör upp med bilden av Sverige som Europas curlingstat för jihadister.

Vänner,

Vill vi se en stabil och fredlig säkerhetspolitisk situation i Mellanöstern krävs politiskt ansvarstagande. Och en omvärld som gemensamt agerar på ett sätt som gynnar en fredlig utveckling. Det finns idag i Sverige och Europa en högljudd opinion som prioriterar dubbla måttstockar – framför en principiell och konsevent politik för människovärdet.

Jag har engagerat mig i politiken för att ta strid för detta. Jag kommer att fortsätta stå upp för Mellanösterns enda demokrati.

Tack för ordet.