På torsdag besöker utrikesminister Margot Wallström ledningen för Palestinska myndigheten i Ramallah. Enligt utrikesdepartementet syftar resan till att stärka dialogen med palestinska företrädare och återuppliva förhandlingsprocessen mellan israeler och palestinier. Detta är självklart angeläget, möjligen missar Wallström att förutsättningen för stärkt dialog och förhandlingar är att förtroende föreligger från inblandade parter.

Sedan Margot Wallström blev utrikesminister har hon bidragit till fördjupade motsättningar och polarisering. Utan tvekan har hon fördärvat Sveriges anseende som medlare och i det närmaste raserat relationerna till Israel. Av EU:s 28 utrikesministrar är Wallström den enda som är persona non grata i Mellanösterns enda demokrati.

Istället för att vara en balanserad röst har Sveriges utrikesminister vid upprepade tillfällen uttalat sig omdömeslöst och direkt fientligt mot Israel. Istället för att prioritera förtroendeskapande åtgärder fördjupar Margot Wallström relationerna med den palestinske ledaren Mahmoud Abbas som sedan länge personifierar korruption, terrorstöd och maktmissbruk.

Som president är Abbas inne på sitt elfte år – av en fyraårig mandatperiod. Faktum är att den palestinska ledningen under lång tid förnekat sitt eget folk den grundläggande rätten till demokrati, fria val och mänskliga rättigheter. Istället för ansvarstagande, reformer och åtgärder mot en omfattande korruption prioriterar Mahmoud Abbas uppvigling mot Israel, statssponsrad antisemitism och direkt stöd till terrorverksamhet.

Den svenska utrikesministerns överläggningar med ansvariga palestinska företrädare borde självfallet domineras av detta omfattande svek och av frågorna kring terrorstämplade Hamas skräckvälde i Gaza – istället är det stärkt dialog och utvecklingsbistånd som står i centrum.

Under innevarande femårsperiod går mer än 1,5 miljarder kronor från den svenska statskassan till palestinska områden, en kraftig ökning jämfört med föregående period. Det är självfallet angeläget med ekonomiskt och politiskt stöd till den palestinska civilbefolkningen, men att svenska skattebetalares pengar ständigt hamnar i fel fickor eller används till terrorstöd är oacceptabelt. Palestinska myndigheten lägger varje år motsvarande 2,7 miljarder kronor på löner och bidrag till personer som genomfört terrordåd mot civila israeler. Totalt motsvarar de belopp som satsas på stöd till terrorister och deras familjer ungefär en tredjedel av det totala bistånd som palestinierna får från omvärlden.

Skakande faktas som dessa har konsekvent relativiserats av den svenska regeringen. I det mönster av djup Israelfientlighet som framträder i Wallströms uttalanden och agerande sorteras obekväma fakta bort. Öppna källor och uttalanden som avslöjar palestinsk korruption, svekfullt ledarskap och bristande ansvarstagande ignoreras. Till detta kommer det helt villkorslösa svenska erkännandet av en palestinsk stat. Ingen annan regering har hittills följt det exemplet, för applåderna står världens samlade diktaturer.

Detta är ett förhållande som noteras, inte minst i Israel. Under ett besök i landet för en tid sedan mötte jag bland andra Margot Wallströms meningsfränder i israeliska Labour. I ett samtal med Knessets vice talman, socialdemokraten Nachman Shai, förklarade han att Margot Wallström skadat sig själv, men framför allt Israel: Det handlar om fruktansvärda misstag. Hälsa Sverige att vi hoppas på ett snabbt generationsskifte i svensk socialdemokrati.

Det är hårda ord från en ledande företrädare i ett parti som traditionellt stått den svenska socialdemokratin nära. Men det är också tänkvärda ord vad gäller djupet i de politiska motsättningar som med Margot Wallströms Mellanösternpolitik hamnat i öppen dager. Den svenska regeringens föreställning att Israel är roten till det onda medan den palestinska ledningen består av oskyldiga offer är osann, men också direkt kontraproduktiv om det politiska målet är ett framförhandlat fredsavtal och en tvåstatslösning.

Säkerhet och fred i Mellanöstern byggs gemensamt, genom direkta förhandlingar mellan parterna och samordnat uppträdande från EU:s medlemsländer. Margot Wallström har valt en helt annan väg, det är beklagligt och i grunden kontraproduktivt.

Kanske har svensk Mellanösternpolitik aldrig tidigare varit så marginaliserad och irrelevant.

Dela inlägget...6.5k00