Mycket har sagts och skrivits om den svenska regeringens Mellanösternpolitik och jag tänker inte älta tidigare framförd kritik. Efter några dagars besök i Israel tillsammans med kolleger från Europaparlamentet vill jag dock förmedla en tydlig iakttagelse; utrikesminster Margot Wallströms Israelfientliga uttalanden har skadat mer än vad vi i Sverige hittills insett och tagit till oss.

Att israeliska regeringsföreträdare, kritiska parlamentsledamöter och medier tar till orda i en uppflammande diplomatisk kris är en sak, men att allmänhet och ideologiska meningsfränder reagerar på det sätt som nu sker illustrerar situationens allvar. Faktum är att Sveriges anseende raserats till följd av Wallströms agerande och till de främsta kritikerna hör hennes egna socialdemokratiska partivänner i israeliska Labour.

I de möten och samtal som jag just deltagit i, såväl i parlamentet som utrikesministeriet, har den svenska regeringens agerande varit ett återkommande ämne. Tydligast uttryckte sig Knessets vice talman, socialdemokraten Nachman Shai, som förklarade att Margot Wallström skadat sig själv, men även Israel:

”Det handlar om fruktansvärda misstag. Hälsa att vi hoppas på ett snabbt generationsskifte i svensk socialdemokrati”.

Vid sidan av detta debacle kretsar israelisk inrikespolitik kring landets säkerhet och inte minst de palestinska knivattacker mot oskyldiga civila som just nu sprider skräck bland befolkningen. Sedan vågen av terror inleddes i höstas har över hundra attacker på öppen gata genomförts, ett trettiotal personer har mördats och lågt fler har skadats.

Situationen sätter grundläggande samhällsinstitutioner på prov, människors vardagsliv begränsas och det som tidigare var självklart blir plötsligt omöjligt. Samtidigt slås man som besökare av hur väl samhället tycks fungera, hur människors oro tas omhand och hur nödvändiga politiska beslut snabbt kommer på plats. Det är som om hantering av nationella krislägen i Israel är en del av normaliteten.

Att säkerhetsproblematiken är ständigt närvarande gäller även i relation till grannländer och omvärld. Israel är omgivet av mer eller mindre hårdföra diktaturstater med 450 miljoner invånare och fientligt inställda regimer. Till detta kommer ett antal militanta terrororganisationer som idag opererar i Israels direkta närhet; Islamiska staten i Syrien, Hizbollah i Libanon, Hamas i Gaza samt al-Qaida och jabbat al-Nusra i Sinai. Samtliga med det uttalade målet att utplåna Israel.

Detta är relevant och väsentligt att påminna om i en politisk kontext där Israel ofta skildras som den starka och militärt överlägsna parten. I relation enbart till de palestinska områdena är det korrekt, i ett vidgat perspektiv leder dock utsattheten gentemot diktaturer och terrororganisationer till andra realiteter och andra styrkeförhållanden.

Efter dagar av politiska samtal, möten och studiebesök kan jag konstatera att det inte enbart är säkerhetsläget som i omvärldens skildringar av Israel rimmar illa med verkligheten. Att det i svenska och europeiska sammanhang nästan alltid handlar om ockupation och bosättningar när landet diskuteras gör att bilden blir ofullständig samtidigt som angelägna skeenden och företeelser försummas eller tystas ner.

Alltför sällan möter vi som utrikespolitiskt intresserade och mediekonsumenter det egentliga Israel, landet med det framgångsrika företagandet och entreprenörskapet, med forskning och utbildning i världsklass och med inkännande och engagerade samhällsmedborgare.

Låt mig nämna några av dessa medborgare – människor som dagligen är med och formar det israeliska samhället. De senaste dagarna har jag träffat dem, i olika situationer och på olika platser:

Salman Zarka, läkare vid Zivsjukhuset i Safed nära gränsen till Libanon och Syrien. Sedan några år tillbaka är han ansvarig för ett projekt för att omhänderta offer från inbördeskrigets Syrien. Ofta handlar det om personer som befunnit sig i gränsområdet och som den israeliska armén kunnat undsätta vid patrullering.

När jag möter Salman Zarka berättar han att det rör sig om allvarligt skadade och traumatiserade patienter, vissa är soldater andra civila. Hittills har han tillsammans med sitt team kunnat rädda livet på 580 svårt skadade – inom ramen för hela projektet handlar det om 3 000 krigsskadade syrier som fått vård vid israeliska sjukhus.

”De flesta av dem har tidigt lärt sig att betrakta Israel som sin värsta fiende. Men som läkare och medmänniska är det min uppgift att rädda liv, oavsett nationalitet”.

Gad Moshe Yarkony, sedan i somras borgmästare i Eshkol i södra Israel. Född och uppvuxen på kibbutzen Nirim, som ligger bara någon kilometer från gränsen till Gaza, har Yarkony under många år levt med attentat och beskjutning från palestinska terrorgrupper. I kriget mellan Israel och Hamas 2014 tjänstgjorde han i den israeliska armen och en palestinsk raketattack förändrades hans liv. Två av hans närmaste vänner dödades, själv skadades han svårt av granatsplitter och idag är båda hans ben amputerade.

”Attacken skedde på krigets sista dag. Men jag fattade ett beslut; att överleva och arbeta för fred med palestinierna. Från sjukbädden offentliggjorde jag min kandidatur till borgmästarposten”.

Yehuda Cohen, chef för företaget Lipski i Ariel på Västbanken. Sedan flera år tillbaka är Lipski en av de ledande tillverkarna av plastprodukter i regionen. Företaget går med vinst, försäljningen ökar stadigt och 20 procent av det som produceras exporteras till Europa.

Hälften av Lipskis drygt hundra anställda är israeler, hälften är palestinier. Yehuda Cohen berättar att personalomsättningen är låg och att löner och anställningsvillkor är de samma för palestinier och israeler.

”För mig är det här jobbet ett fredsprojekt. Ägaren till bolaget funderar på att flytta produktionen på grund av osäkerheten kring EU:s beslut om märkning av varor från ockuperade områden. Blir det så följer jag inte med, jag vill fortsätta att arbeta för samexistens med palestinierna”.

Israel är liksom andra länder varken perfekt eller felfritt. I all enkelhet kompletterar dock mötet med Salman Zarka, Gad Moshe Yarkony och Yehuda Cohen en allmänt vedertagen och dessvärre ensidigt negativ bild av Mellanösterns enda demokrati.

Det är dags att förändra den bilden.