Sorgligt beslut i riksdagens utrikesutskott

Nu på morgonen justerade utrikesutskottet ett betänkande där kristdemokraten Robert Halefs motion om att Sverige bör erkänna förföljelsen av kristna (kaldéer/assyrier/syrianer), jezider och andra minoriteter i Irak och Syrien som folkmord. Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna visade sitt stöd för förslaget, allt medan resterande partier röstade mot. Frågan kommer att debatteras i riksdagens kammare den 11:e maj, och voteras därefter. Det finns således ännu tid att driva frågan, även om utsikterna tyvärr ser dystra ut efter dagens sammanträde.

Exempel som Bosnien, Kosovo och Rwanda visar tydligt att omvärldens passivitet ersattes av politisk handling, först när folkmordsbegreppet började användas. Det är mot den bakgrunden jag drivit ett erkännande vilket resulterade i att Europaparlamentet ställde sig bakom frågan. Andra parlament som dragit samma slutsats är USA, Irland, Storbritannien och Litauen. De som argumenterar utifrån inställningen att ett folkvalt parlament inte är rätt insats för ett ställningstagande sitter uppenbarligen på kunskap som en enig amerikansk kongress missat.

De som idag valde att inte stödja Robert Halefs motion i frågan är medskyldiga till svensk passivitet. Sverige är inte heller vilket land som helst. Sverige har bidragit med näst flest jihadist i Europa, har en nutidshistoria präglad av relativisering av islamism och avstod från att bidra med flygvapenunderstöd som Frankrike bad om för kampen mot IS. Den övriga oppositionen borde vara angelägen om att visa att de inte är tillfreds med detta.

Det är ett folkmord, och det pågår just nu. I motsats till vad vissa vill göra gällande kan Sverige göra stor skillnad. Regeringen kan driva frågan i Europeiska Rådet för att skapa samsyn i unionen och därmed stark internationell press på beslut i säkerhetsrådet. Sverige kan initiera frågan i FN:s generalförsamling, där ett beslut om att föra frågan till säkerhetsrådet är bindande. I så fall förs frågan definitivt upp på bordet där. Ett annat sätt är att som FN-medlem begära att frågan förs upp på säkerhetsrådets dagordning.

Jag besökte under föregående vecka norra Irak tillsammans med mina medarbetare. Vi möttes av berättelser om fångenskap, tortyr, förföljelse och mord i spåren av IS härjningar. Vi såg vandaliserade kyrkor och rester av bokbål. Och mötte vädjande ledare för landets minoriteter. De ber om omvärldens stöd. Och underströk vikten av att använda ordet ”folkmord”. För dem skulle det innebära både ett erkännande av deras akuta situation och ett första steg mot att ställa de som bär ansvaret till rätta.

När jag nås av nyheten om utfallet i utrikesutskottet tänker på de desperata människorna jag mötte i Irak. Den utskottsmajoritet som nu hävdar att det skulle vara fel för riksdagen att ta ställning i frågan är inte offer för IS, den saken är säker. Att hänvisa till juristerna är ett sätt att avsäga sig ansvaret trots att man har möjlighet – och skyldighet – att ta ansvar. I säkerhetsrådet sitter ambassadörer som agerar på sina politiskt tillsatta regeringars mandat. Det är alltså ytterst politiska beslut som avgörs om säkerhetsrådet klassar detta som folkmord eller ej. Att under ett pågående folkmord, med formaliaargumentation, göra gällande att det vore fel av andra politiska insatser att uttala sig är givet situationen faktiskt ganska magstarkt.

När kyrkklockorna slutade ringa i Mosul för två år sedan var det första gången på närmare två tusen år. Kristenheten håller på att raderas ut i Mellanöstern. Det är inget som bara råkar ske, det är en del av en medveten strategi från radikala islamister. Och Sverige gör allt för att slippa inse det uppenbara. Det är sorgligt.

Dela inlägget...Share on Facebook6kTweet about this on TwitterShare on Google+2Share on LinkedIn0Email this to someone