I dagarna är det 40 år sedan jag första gången träffade Siewert Öholm. Han var distriktschef för Sveriges Television i Falun, jag hade just gått ut Journalisthögskolan och fått jobb som reporter på den nystartade lokalradion i samma stad.
Det var ett möte som ledde till närmare bekantskap, till samarbete och med tiden nära vänskap. Även om kontakten under vissa perioder har varit sporadisk, har vänskapen och den förtroendefulla relationen bestått. Inför beskedet att Siewert nu har gått bort är det därför vemod, saknad och sorg som dominerar tankarna.
Siewert lämnar ett stort tomrum efter sig. Hans mod, civilkurage och kristna övertygelse har fått friska vindar att blåsa i en inte sällan likriktad och trött samhällsdebatt. Att stå för sin åsikt, att ta konsekvenserna av sina ord och sitt handlande var det som kännetecknade både hans person och gärning. Däri låg hans styrka, det gjorde honom uppskattad och respekterad, men också sårbar.
När Siewert oförfärat kastade sig in i debatten och i ivern att övertyga retade sin omgivning var kritikerna snabbt framme. Inte sällan var angreppen på den tuffe samhällsdebattören och programledaren långt värre än dem som han själv levererade mot en del meningsmotståndare. Men det bekom honom inte, tyckte han sig ha rätt stod han på sig, hade han fel såg han inga problem i att erkänna det.
Journalistiskt var Siewert en av vårt lands stora profiler. Med imponerande professionalitet och formkänsla utvecklade han såväl debattgenren som religionsbevakningen i svensk television. Programformat som Svar Direkt, Nattcafé, Mellan Himmel och Jord hade samtliga Siewert som upphovsman. Genom programmen vitaliserade han samhällsdebatten, samtidigt bröt han ner förutfattade meningar och ingöt självkänsla i modstulna hjärtan.
Det senare gäller inte minst landets kristenhet. Illa tilltufsade och starkt ifrågasatta i 1970-talets vänstervåg fick kyrkorna och dess företrädare en chans att komma till tals när Siewert gjorde program. Han brann för folkrörelsetanken och såg kyrkornas historiska betydelse för internationellt hjälparbete, socialt ansvarstagande och demokratisk utveckling.
Som ingen annan lyfte han fram just detta, som ingen annan tog han itu med de fördomar som inte sällan har präglat mediernas och tyckarelitens omdömen om kristna. Få företeelser gjorde Siewert så upprörd som när kyrkornas verksamhet eller enskilda troende skildrades med raljans och okunnighet.
Med Siewert Öholm har en stor personlighet gått ur tiden, men också en människa med de bästa av egenskaper. På ett personligt plan kommer jag att minnas Siewerts vänfasthet, hans generositet och omtanke. När tillvaron har kärvat, när arbetet har misslyckats har han varit en av de första att höra av sig.
Jag kommer att sakna de glada tillropen och hans ”stå på dig”. Jag kommer att sakna hans förmåga att sätta ord på det svåra och besvärliga. Å andra sidan är jag tacksam över en vänskap som hållit och över att ha sett en kristen övertygelse som bär.
Eller som Siewert själv skrev i en sista hälsning på Facebook; ”Jag vet på vem jag tror”.
0
0
0