I dagarna pågår en politisk katt-och-råtta-lek i Bryssel. Grekland balanserar mellan givna löften till långivare och den grekiska regeringens ofinansierade vallöften till det grekiska folket. De två oförenligheterna möts åter vid förhandlingsbordet.
Att lova guld och gröna skogar till alla och envar är något som går igen i europeisk vänster. I Sverige har detta främst representerats av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är där förslagen om sextimmars arbetsdag, medborgarlön, gratis kollektivtrafik och friår förts fram. Ingen utgift tycks för stor och ingen välfärdsexpansion för massiv för att möta väljarna med. Hur det ska finansieras eller vilka följdverkningar det får för ekonomin och samhällslivet i stort förefaller ointressant av löftesutgivarnas resonemang att döma.
Det är en ”glass till alla barn”-politik vars effekter vi allt för väl känner till. Den grekiska vänsterregeringens flagranta löfteskavalkad till det grekiska folket och dess nuvarande förhandlingar med övriga EU-ledare är ett nog så gott exempel.
Den ekonomiska krisen slog som bekant mycket hårt mot Grekland. EU och Internationella valutafonden (IMF) såg sig tvingade till ett räddningspaket av en tidigare inte skådad omfattning. Men ett land kan inte leva över sina egna tillgångar hur länge som helst utan att själv genomföra reformer så utgifter och intäkter går ihop. Tämligen självklart, så även för långivarna till Grekland. Men uppenbarligen mindre självklart för svensk, europeisk och grekisk vänster.
Två grekiska regeringar – en socialdemokratisk och en borgerlig – har försökt hantera situationen i krisens efterdyningar. Steg har tagits, men alla reformer av grekisk ekonomi och grekisk välfärd har mötts av demonstrationer, strejker och protester. Efter valet i januari i år bildade istället det tidigare marginaliserade vänsterradikala partiet Syriza, tillsammans med det främlingsfientliga och välfärdspopulistiska partiet Oberoende Greker, regering. Syriza och deras partiledare Alexis Tsipras gick till val på att det inte behövdes några åtstramningar och att det går att ignorera långivarnas krav. De gick så långt som att hävda att de begränsade åtgärder som redan genomförts skulle rullas tillbaka. Välfärdsstaten skulle tvärt om expandera. Detta i ett land som står vid randen till statsbankrutt.
Nu sitter alla goda gåvors givare vid förhandlingsbordet i Bryssel – oförmögen att sköta balansgången mellan å ena sidan vallöften helt utan verklighetsförankring och å andra sidan långivarnas i sammanhanget ganska modesta krav. För att Grekland ska få den sista utbetalningen, drygt sju miljarder euro, i det stora lånepaketet som varit igång ett antal år kräver långivarna ytterligare reformer. Reformer Tsipras gick till val på att inte genomföra. Hur låst situationen är finns få utanför förhandlingsrummen som vet. Konsekvenserna är dock ingen hemlighet; frånvaron av en överenskommelse leder till grekisk statsbankrutt.
Det här är ett tragiskt men illustrativt exempel på den logiska följden av vänsterns politik även i Sverige. Det verkar inte heller vara ett faktum som den svenska vänstern blygs över. Jonas Sjöstedt var tydlig både under den grekiska valrörelsen och i samband med att valresultatet stod klart att han gladdes åt Syrizas framgångar. Dagen före valet, inför rullande TV-kameror, kramade Sjöstedt om Tsipras på plats i Aten. Vänsterpartiet har därför också ett moraliskt ansvar för den politik de bara för några månader sedan både bokstavligt och bildligt omfamnade.
Välfärdspopulism, statsfinansiell nonchalans och vallöften utan förankring i verkligheten leder mot avgrunden. Det stämmer såväl i Sverige som i Grekland. Och som påpekades i Washington Post härom dagen så känns onekligen Margaret Thatchers bevingade ord ovanligt adekvata i sammanhanget; ”The problem with socialism is that you eventually run out of other people’s money”.
0
0
0