Anförande i Linköping, den 27:e januari 2017 – Förintelsens minnesdag.

——–

Tack för inbjudan att vara med här idag när vi högtidlighåller befrielsen av Auschwitz.

Drygt sjuttio år har gått sedan andra världskrigets slut. Ett krig som på några år förändrade världen för alltid.

Vi fick ett före och ett efter – Förintelsen.

En del av de som upplevde ondskan och fasorna, som själva kommer ihåg och kan berätta, finns fortfarande med ibland oss.

Samtidigt vet vi att det glesnar i leden, i takt med tiden blir Förintelsens överlevare färre.

Därför har vi alla ett ansvar att föra vittnesmålen och berättelserna vidare.

Men också ett ansvar för att berättelserna interelativiseras eller förlorar sitt innehåll – att det ”aldrig mer” som uttalades av en hel värld, inte bara blir ord utan värde.

Det finns flera sätt att beskriva betydelsen av Förintelsens minnesdag.

Runt om i världen är den här dagen en dyster påminnelse.

En påminnelse om det mänskliga hatets förödande konsekvenser – en påminnelse om vad som sker i ett samhälle när människovärdet devalveras.

Efter andra världskriget fanns en period när det talades om antisemitism och rasism i förfluten tid.

I det historiska skede av helande och försoning som i vår del av världen gav oss den europeiska gemenskapen och EU fanns förhoppningar om en framtid – av fred men också av humanitet och medmänsklighet.

Men vi vet vad som hände – de goda förhoppningarna till trots kunde främlingsfientligheten och misstron mellan grupper åter växa sig stark

Idag talar vi inte längre om antisemitism och främlingsfientlighet i förfluten tid – vi talar om akuta samhällsproblem.

Rasism och etniskt motiverat hat har alltid tagit sig olika uttryck, har alltid uppträtt i olika skepnader.

Men få grupper har genom historien så skoningslöst, så genomgripande och så riktat varit drabbade, som det judiska folket.

Att konfrontera antisemitismen är därför att konfrontera det djupa hatet – att konfrontera de krafter som vill utplåna det judiska folket är att konfrontera de onda avsikterna.

Det är en kamp i mänsklighetens intresse, en kamp som måste föras på olika plan och på olika håll.

Inte minst i vårt eget land.

Under 2015 rapporterades 280 antisemitiska hatbrott i Sverige.

Det är ingen hemlighet att för svenskar med judisk bakgrund är situationen kanske allra värst i Malmö.

Under och efter andra världskriget beskrevs Malmö som en ”hoppets hamn”.

En stad som visade solidaritet, en befolkning som öppnade sina hjärtan.

Malmö var staden som välkomnade offren för nazismens terror och folkmord. En fyrbåk som i det djupaste av mörker signalerade trygghet, och hopp om en ljusare framtid.

Idag är situationen annorlunda.

Sveriges tredje stad är inte längre en hoppets hamn för judar – tryggheten är ersatt av otrygghet och oro för framtiden.

Malmös judiska invånare är idag hotade, trakasserade och rädda – att bära en Davidsstjärna runt halsen är att utsätta sig för allvarliga risker.

Åtskilliga funderar på att flytta, andra har redan gett sig av. Hoten, de föraktande blickarna, de nedsättande orden blev för mycket.

En av dem som – trots allt – har valt att bo kvar är Henryk Grydfeld – lärare i stadsdelen Rosengård.

I ett reportage i Expressen för en tid sedan beskrivs den verklighet som han dagligen möter:

”När Henryk rör sig i korridorerna på Örtagårdsskolan och Apelgårdsskolan pekar elever och säger ”yahoud”- det arabiska ordet för jude.

Till och med småbarnen i fjärde klass kommer fram och frågar: är det du som är juden? Inte sällan kommer hatet i öppen dager. En av eleverna säger; Vi ska döda alla judar.”

Hoten och det öppna föraktet från de ungariktar strålkastarljuset mot en mer djupgående problematik.

De här eleverna har inte på egen hand, eller i ett ideologiskt vakuum, format de föreställningar som de ger uttryck för.

Villfarelserna om judar är resultatet av en systematisk propaganda och en indoktrinering som i många länder i Mellanöstern startar i TVs barnprogram, fortsätter upp genom skolåren och sedan in i vuxenlivet.

När dessa personer kommer till Sverige, eller andra europeiska länder, bär de med sig den bild och de synsätt som är resultatet av indoktrineringen – judarna styr världen och måste stoppas, judarna tar det som tillhör oss, judarna är roten till allt ont.

Så ser villfarelserna ut, så ser situationen ut i vårt land idag – tusentals människor bär på antisemitiska föreställningar.

En blick ut över Europa visar att det på mångahåll är likadant – eller ännu värre.

Den internationella undersökningen ADL Global 100 ger en tankeväckande bild.

I det nedsättande påståendet ”judar talar för mycket om vad som hände under Förintelsen” instämmer 45 procent av befolkningen i östra Europa – och 30 procent av invånarna i Västeuropa.

I Frankrike är uppemot hälften av alla rasistbrott idag riktade mot judar – detta trots att invånarna med judisk bakgrund bara utgör en procent av den totala befolkningen.

Antalet judiska familjer som lämnar Frankrike och utvandrar till Israel har nått rekordnivåer.

Skälen kan kopplas till islamism, extremismoch den ökande radikalisering.

När terroristen Amedy Couilbaly timmarna efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo klev in i en judisk kosherbutik i Paris var hans korta men skrämmande hälsning:

”Jag har kommit för att dö som martyr”.

Några veckor senare vände en annan terrorist sitt vapen mot ett annat judiskt mål – synagogan i Köpenhamn.

Hatet mot judar – för att de är judar – är inte över i Europa. Mördandet av judar – för att de är judar – pågår fortfarande.

Som kontinent har Europa historiskt utgjort grogrund och skapat förutsättningar för antisemitismen, det är ett dystert faktum.

Men vår historia innehåller också motrörelser och aktiva insatser mot rasism i dess olika skepnader.

I spåren av demokratiseringen, reformationen och upplysningen ökade insikter och ansvar i Europa.

Förutsättningar skapades för samhällen där människor skulle kunna leva sida vid sida – trots olikheter, trots olika bakgrund, trots åsiktsskillnader.

Därför har vi i Europa av tradition tagit emot människor på flykt undan krig, konflikter och fattigdom.

Det har vi anledning att vara stolta över, men vi har också ett ansvar att inse och ta oss an de utmaningar som följer med detta.

Invandringen från de delar av världen som inte har gjort upp med en auktoritär historia och diktatursystem, som genom statsstyrd indoktrinering och propaganda sprider antisemitism, utmanar i grunden våra demokratiska värderingar.

I rapporten ”Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige” slog Forum för Levande historia larm redan 2005 om den allvarliga utveckling som vi nu ser.

Av rapporten framgår att 39 procent av vuxna muslimer i Sverige uppvisar antisemitiska åsikter, bland gymnasieelever från muslimska länder är siffran 55 procent.

Kollektiv skuldbeläggning är alltid förkastligt, muslimer i Sverige är som grupp inte skyldiga till den växande antisemitismen.

Det är viktigt att säga.

Men utan att ställa krav på de individer som efter att ha invandrat till Sverige sprider hat mot människor med judisk bakgrund, minskar möjligheten att sätta stopp för denna oacceptabla samhällsutveckling.

Åtskilliga moskéer och muslimska föreningar i Sverige gör idag ett betydelsefullt arbete för att motverka bristande kunskap och fördomar om judar.

Men mer måste göras, större ansvar måste tas från såväl muslimska ledare som majoritetssamhället när det gäller att gå emotde synsätt som förringar människovärdet och sprider antisemitiska föreställningar.

Är det något som historien har lärt oss så är det att med toleransen och det öppna samhället får vi aldrig kompromissa.

En återkommande global attitydundersökning från den internationella organisationen Anti-Defamation League visar att uppemot 90 procent av befolkningen i länderna i Mellanöstern bär på antisemitiska föreställningar.

Enligt samma undersökning beräknas över en miljard människor i världen ha uppfattningar som kan definieras som antisemitiska – det innebär var sjunde idag levande person.

Att tala om detta utan att relatera till staten Israel är inte möjligt.

Israel är ett land med fria val, yttrandefrihet, pluralism och fungerande rättssystem – men också, självfallet, en nation med brister.

Det räcker att följa den minst sagt intensiva inrikespolitiska debatten för att konstatera att meningarna går isär om sakernas tillstånd.

Tillkomsten av Israel, i Förintelsens mörka kölvatten, byggde på ett FN-beslut om en tvåstatslösning – beslutet accepterades av israelerna men förkastades av arabvärldens styrande.

Detta har länge varit ett förbisett faktum i den svenska debatten – lika förbisett som att israelerna är omgivna av totalitära stater med nära en halv miljard invånare – och islamistiska terrororganisationer som öppet hotar att utplåna landet.

Vi talar om Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon, Islamiska staten i Syrien och al Qaida i Sinai.

I en amerikansk TV-intervju hörde jag vid ett tillfälle den israeliska författaren Amos Oz i en diskussion om hur det kommer sig att Israel kan uppfattas som ett större problem för världen än alla de diktaturstater som omger landet.

Jag kan inte återge diskussionen i detalj – men många gånger har det slagit mig att vi i den svenska debatten utgår från att alla grundläggande problem skulle lösas om Israel förändrades.

Inte om diktaturerna och de totalitära systemen runt omkring förändrades.

Bristerna i den israeliska demokratin ses som ett allvarligare problem än det brutala förtrycket och antisemitismen i Mellanösterns diktaturer.

Antisemitismen är svår att förstå utan att sättas in i en religiös kontext.

Jag vill därför nämna några ord om religionsfrihet.

Religionsfriheten är en av de centrala rättigheterna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – men också i Europakonventionen, som blev svensk lag 1995.

Ändå har religionsfriheten ofta haft en undanskymd roll när efterlevnaden av mänskliga rättigheter utvärderats.

Inte minst i ett sekulariserat land som Sverige.

Men religionsfriheten är i sig en förutsättning för övriga mänskliga rättigheter – och i förlängningen för demokrati, människovärde och fred.

Samtidigt är det ett faktum att över hälften av världens befolkning idag lever i länder där religionsfriheten är mer eller mindre beskuren.

Där människor inte enbart hindras från att utöva sin religion – utan också trakasseras, förföljs eller dödas av den enda anledningen att de har en tro.

Utan att vi står upp för religionsfriheten, utan att vi visar en grundläggande respekt för andra människors trosuppfattning blir allt tal om tolerans och varje människas unika värde innehållslöst.

Förutsättningarna för att bekämpa antisemitismen och fördomarna mot judar och judendom går om intet.

Jag nämnde inledningsvis att innebörden av Förintelsens minnesdag är en dyster påminnelse.

Men det är också en brännande påminnelse.

Om vikten av att agera – om vårt gemensamma ansvar för att konfrontera de handlingar som genom historien alltför ofta har lett till folkrättens värsta och mest avskyvärda brott.

Folkmord.

I detta nu pågår ett folkmord i Irak och Syrien.

Islamiska statens systematiska förföljelse och närmast obeskrivliga övergrepp mot kristna, jezider och andra etnoreligiösa grupper kommer inte att upphöra, så länge omvärlden visar likgiltighet och lutar sig tillbaka.

I februari förra året erkände Europaparlamentet de pågående övergreppen mot kristna och jezider som folkmord.

Som initiativtagare till, och ansvarig förhandlare för, den resolution där folkmordet erkänns är jag tacksam över att en bred politisk majoritet ställde sig bakom beslutet.

Det är också viktigt att andra parlament har följt efter – och med hänvisning till Europaparlamentets beslut också har erkänt folkmordet.

Det gäller det brittiska underhuset, det australiska parlamentet, den franska nationalförsamlingen och den amerikanska kongressen, bland andra.

Detta här är goda nyheter, men det räcker inte.

Arbetet är inte slutfört.

Utan att vi går från ord till handling, utan att vi sätter stopp för det oerhörda som pågår, kommer ännu ett historiskt övergrepp atttillföras listan över världssamfundets svek och misslyckanden.

Efter Förintelsen, efter de röda khmererna, efter Rwanda, efter Srebrenica, efter Darfur – kan Irak och Syrien följa.

Låt oss hoppas och tillsammans arbeta för att så inte blir fallet.

Låt oss hoppas att katalogen över folkmord och brott mot mänskligheten inte blir längre än vad den redan är.

Låt oss hoppas att Förintelsen och hatet mot det judiska folket tvingar oss alla till handling.

Så att det som skedde – aldrig sker igen.

Tack för att ni har lyssnat.