På inbjudan av patriarken i den syrisk-ortodoxa kyrkan besökte jag i helgen krigets Syrien. Tillsammans med mina medarbetare Charlie Weimers och Martin Källstrand såg jag den oerhörda förödelsen och utsattheten hos den syriska civilbefolkningen. I städer som Damaskus, Saydnaya och Maloula träffade jag bland andra internflyktingar och personer som under vidriga förhållanden varit gisslan hos Islamiska staten.
Mitt i nöden, mitt i våldet och misären finns samtidigt gnistor av hopp. Volontärerna från syrisk-ortodoxa kyrkans biståndsorganisation, som vi mötte i Damaskus, är vardagshjältar som kämpar för att ge drabbade medmänniskor praktisk hjälp och hopp om en bättre framtid. Kyrkans företrädare tror på och lever för en fredlig lösning, samtidigt som de hela tiden möts av nya människor som är flyktingar i sitt eget land och som förlorat allt.
Intressant att notera är att syriska flyktingar ofta har bättre möjligheter till en meningsfull tillvaro i exempelvis Damaskus än i grannländerna Turkiet, Jordanien eller Libanon. I Syrien har de rätt att arbeta och kyrkans humanitära projekt fungerar mer som hjälp till självhjälp. Även om ersättningen är låg kan internflyktingar få ett arbete på det sätt vi själva såg, i kyrkans möbeltillverkning eller textilverkstad.
Att den just framförhandlade vapenvilan i realiteten är mycket bräcklig blev vi själva påminda om när en granat detonerade knappt 50 meter från den bil vi färdades i. Allt gick mycket snabbt och ingen människa skadades, men i sig illustrerar incidenten att miljontals människor i Syrien varje dag lever under dödshot. Samtidigt är den humanitära situationen är ohållbar. Kriget är inne på sitt sjätte år, antalet dödsoffer uppgår till över 300 000 och idag har närmare sex miljoner människor tvingats fly.
Under besöket kunde vi också ta oss in i staden Maloula, norr om Damaskus. Denna historiska plats som under 2013 intogs av den islamistiska rebellgruppen Jabhat Al Nusra (numera Jabhat Fatah al-Sham), men som sedan återerövrats av ortsborna och syriska armén är idag något av en spökstad. När staden invaderades ställdes de kristna som inte hann fly inför valet att konvertera eller dö. Tretton kristna vägrade, samtliga avrättades.
För att ytterligare förödmjuka kristna som utövat sin tro på denna plats i flera hundra år så förstördes kyrkor och religiösa symboler som krucifix och konstverk. Men islamisterna vann inte, idag är de utkastade ur staden och vi kunde på plats se hur återuppbyggnaden av kyrkor och kloster har inletts.
Under överläggningarna med den syrisk-ortodxe patriarken Ignatius Aphrem II, deltog även personer som som personligen drabbats av de islamistiska rebellernas framfart. En av dem är Fader Bhotros som kidnappades under 2015 av IS i staden Al Qaryatayn och fördes till kalifatets huvudstad Raqqa. Under fyra månader satt han inlåst tillsammans med andra kristna fångar i totalt mörker i en silo där de utsattes för skenavrättningar och tortyr. Exakt för ett år sedan frigas han i en fångutväxling, fortfarande svag och bräcklig finns dock hans tankar kvar hos medfångar som fortfarande är i islamisternas våld.
Det talas ibland om de kristnas roll som Mellanösterns medlare eller smörjolja, att sunniter, kurder och shiiter ofta använder kristna för att underlätta kommunikationen sinsemellan. Att bevara Mellanösterns etno-religiösa pluralism motiveras av många i väst utifrån denna erfarenhet. Samtidigt är detta bara en del av de orientaliska kristnas stora betydelse.
I ett av mötena i Damaskus träffade jag en man från Aleppo som lyckades fly från sin fångenskap hos Islamiska staten tack vare att en av IS-krigarna var son till hans hans sunnitiske granne. En granne som tidigare hade fått hjälp av den kristne mannens familj i en svår stund. Vid en checkpoint fick den den fängslade mannen från Aleppo hjälp att fly när övriga IS-soldater var fullt upptagna med att avvärja en attack.
En annan syrisk-ortodox präst berättade om sina fyra månader som fånge hos IS, om tortyren, misshandeln och våldet. Men han berättade också att en chans till flykt uppstod när en person från hans by, numera ansluten till IS, gömde honom i sitt hem under två dagar för att han sedan skulle kunna fly. Bakgrunden till denna konkreta handling av medmänsklighet var den hjälp med mat och sjukvård som syrisk-ortodoxa kyrkan hade bedrivit i staden innan den erövrades av IS.
Under ett besök på Little Angel, ett barnhem som den svenska entreprenören Gunilla von Platen och människorättsorganisationen A Demand For Action har samlat ihop pengar till, träffade jag lille Teim, bara ett år gammal. Han föddes i Islamiska statens huvudstad Raqqa, hans far är idag försvunnen, hans mor som inte längre kunde ge honom mat beslutade att lämna honom till barnhemmet. För de fantastiska nunnor som driver klostret är han en liten pojke i behov av kärlek, omsorg och lek. Att han kommer från en muslimsk familj spelar ingen som helst roll.
Min bestämda känsla är att många handlingar i det tysta i Mellanöstern bidrar till att göra relationen mellan människor och grupper varmare. Kristna har inte på samma sätt som andra minoriteter beväpnat sig och det har på ett plan drabbat dem hårt. Att IS-krigare då förbarmar sig över två “otrogna” och i praktiken räddar deras liv är inget mindre än ett mirakel. Och när en muslimsk ung man om sådär 20 år berättar om hur han överlevde tack vare kärleksfulla nunnor på ett kristet barnhem blir det i sig ett viktigt vittnesmål om att människor, oavsett religiös tillhörighet, kan leva tillsammans.